fredag 29 september 2017

Gemensam eller delad ekonomi?

Igår lade jag fram till min sambo att jag inte alls är nöjd med hur våran ekonomi är upplagd. Jag känner helt enkelt att det är jag som sliter mest för att öka våra inkomster och hålla nere utgifterna, samtidigt som hon inte visar ett intresse för att göra detsamma.

Det hela började egentligen med att när vi flyttade ihop och hade samma inkomster, jag tror till och med att hon tjänade någon hundralapp mer i månaden så bestämde vi helt enkelt för att lägga alla våra inkomster i en pott och sedan betala alla räkningar därifrån, sen delade vi helt enkelt på det som var kvar och detta blev våra personliga pengar som vi skulle spara och spendera hur vi ville. Det fungerade hur bra som helst då inkomsterna var lika och vi helt enkelt låg på samma tankenivå när det gällde det finansiella.

Tiden går och jag blir missnöjd på mitt jobb så jag bestämmer mig för att ta en civilekonomexamen med inriktning mot revision. Börjar plugga och tar ut fullt CSN men jag fortsätter även jobba vid sidan om. Jag får i och med detta ut lite mer än jag fick innan när jag bara jobbade (här kan man väl diskutera om jag borde dra ner på CSN eller inte, men det är något vi kan låta vara för nu) men även här fungerar det som innan när det gäller ekonomin, vi delar allt.

Sambon känner att hon också vill förändra sitt liv och tar även hon upp studier. Hon får CSN men väljer att inte jobba vid sidan om då hon anser att hon inte orkar det. Jag ställer mig frågande här men jag accepterar det och hoppas att hon helt enkelt ändrar sig.

Tiden går och ingenting ändras. Nu i somras så jobbade jag heltid under tiden jag hade "sommarlov" men jag kryddade det även med extrakurser då jag helt enkelt älskar att lära mig saker och har ett brinnande intresse för en del grejer. Plockar ut lön och bidrag och mina inkomster blir helt okej för en student (jag har stenkoll på fribelopp osv). Sambon väljer att inte göra någonting då hon känner att hon vill vara ledig.

Anledningen till att just igår var dagen då jag lade fram mitt nya förslag är följande. I juli hade hon inkomster på omkring 4.000 kr. I augusti var det 19.000 kr och nu i september var det 13.500 kr. 19.000 kr i augusti kan tillskrivas en jobbhelg på två dagar och CSN. Mina inkomster (inkl csn) kan skrivas som följande: juli 24.000 kr. augusti 23.000 kr och september 29.000 kr.

Vi har samma förutsättningar men ändå skiljer det sig så mycket. Jag har bara känt ett växande missnöje och att jag mer eller mindre försörjer henne då hon inte har samma drivkraft. Där jag har universitetsstudier, praktik, extra jobb, ledamotsposition och är förtroendeval inom en annan organisation så har hon ... studier.

När det gäller utgifter så är jag personen som tar allt på studentkortet och dess rabatter. Mitt mobilabonnemang går på 325 kr i månaden inklusive telefonen. Hennes går på 499 kr. Mitt pendelkort går på 675 kr då jag använder app istället för kort så går hennes på omkring 800 kr då hon föredrar kort före app. Såhär fortgår det.

Jag är av åsikten att eftersom hon vill ha dessa bekvämligheter så får hon också ta och kämpa för det. Då får hon ta och börja jobba extra varje månad, hitta sätt att dra in extra pengar till kassan eller vad som helst.

Mitt förslag igår var att vi går igenom vilka utgifter som borde vara gemensamma. Jag känner att alla boendekostnader, mat och bil är gemensamma. Också ville jag att vi ska utgå från en procentuell fördelning. Som nu i september skulle jag betala 68% av de gemensamma utgifterna och sen behålla resten själv. Ja, jag är vinnaren i detta förslaget men då vi skiljer oss så mycket åt när det gäller hushållning och arbete så känns det som det enda rättvisa. Är jag för självisk?

Hur ser ni på detta? Jag vill bara klargöra att ekonomin är det enda som vi tjafsar om i huset och det är tråkigt att det skapar oreda. Alla förslag / åsikter är välkomna.

16 kommentarer:

  1. "ekonomin är det enda som vi tjafsar om i huset" ja du det är tillräckligt . Att inte dra jämt om ekonomi är nog det största orosmomentet man kan ha (förutom typ misshandel, otrohet mm) om man annars tycker sig ha det bra. Har många bekanta, de flesta faktist, som tjafsar om ekonomin. Dessa har hållt på i allt från 10 upp till över 20 år, och det är samma tjafs fortfarande....
    Skulle aldrig orka ha det så, vi har gemensamt har haft sen första dagen. Då mannen gladeligen jobbar(ÄLSKAR sitt jobb) har jag jobbat deltid och tagit barn och hushållet.
    Han har aldrig behövt vabba, varit sjuk typ 4 ggr på över 20 år (brutna ben odyl.)
    Detta betyder inte att han är frånvarande, han är alltid med på utv.samtal,avslutningar,föräldramöten och läkarbesök, men då dessa är planerade så funkar det bra.
    Jag är idag kroniskt sjuk i reumatism,värk och sömnstörningar och har lägsta sjukersättningen ca 5900:- efter skatt/månad.Får även 2000:-/månad från afa. Mannen tjänar runt 30000:- efter skatt.
    Hans tjänstepension är överskriven på mig sen många år, hänger vi ihop till pension är det skattemässigt det bästa.Han har extra avsättningar från arbetsgivaren.
    Vi har aldrig bråkat om pengar, förr hade vi inga idag har vi det riktigt bra. Vi kommer båda från väldigt fattig uppväxt, kronofogde, knappt med mat mm.
    Då vi aldrig kunnat få ekonomisk hjälp hemifrån så har vi fått se till att klara oss, inga pengar = ingen mat.....
    Lite rörigt kanske det blev men vad jag vill få fram är att har ni så olika syn på ekonomi redan nu så har ni måååånga års tjafsande framför er, ekonomi är en så pass stor del av ett förhållande.
    Vi har det idag, efter många års gnetande, jättebra (i våra ögon sett) Ett stort relativt nybyggt hus ca 15 min från sthlm, belånat till ca 60 % (köpt för 2 1/2 år sedan) som vi inrett precis som vi vill ha
    2 betalda bilar, inga lån förutom huset.
    Vore jag dig skulle jag ta mig ett ordentligt snack med sambon små orosmoment har en tendens att eskalera.



    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas det blir bra med sjukdomen trots allt och det verkar som ni har hittat en bra balans i ert liv. Jag utgår ju också ifrån att om min sambo är hemma mer med barn, sjukdom eller vad som, så ska detta ju inte drabba henne ekonomiskt utan isåfall får jag ju bidra eller om man helt kör på gemensamt då. En ska ju inte leva som "fattig" och en som rik.

      Radera
  2. Jag blir lite provocerad. Ekonomin är ett stort ämne att tjafsa om och det har en tendens att spilla över på så många andra saker. Räknar ni med att fortsätta tillsammans handlar det väl om "närkommunism", dvs att alla i hushållet producerar efter förmåga och tar del av det gemensamma. Annars är man på en ganska snabb utförsbacke mot separation...
    Gör ni lika mycket obetalt arbete i hemmet? Drar samma lass vad gäller barn, tvätt, städ osv? Livet räknas inte alltid i kronor och ören och lever man tillsammans får man både ge och ta.
    Nu lever jag ensam med mina barn men har tidigare levt i förhållanden med både gemensam och delad ekonomi, och min åsikt är att man gemensamt kommer överens om vad som gäller för alla i familjen för det fungerar tämligen uselt om en kan åka på semester men inte den andra exempelvis...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi delar allt arbete i hemmet lika och hjälps lika mycket åt där.

      Tycker sista stycket är intressant. Då jag sparar mer så kommer jag i framtiden kunna unna mig att resa mer vilket jag så hemskt gärna vill. Självklart kommer jag ju inte resa utan min sambo utan jag kommer ta med henne. Har hon inte råd så kommer jag antagligen stå för en del av hennes resa vilket innebär att hon får både delar av kakan.

      Hur gör man när man känner att ens partner inte producerar efter förmåga utan man tycker hon ligger lite väl mycket på latsidan? Finns det något känsligare att ta upp?

      Radera
    2. Det är oerhört känsligt, precis som du säger. Jag är av den uppfattningen att ekonomisynsätt är ett grundproblem, av samma sort som religion och politik. Delar man inte grunden vad gäller hur mycket som ska produceras eller göras av med så är det svårt att få ett förhållande att fungera. Jag är nog ganska krass och krävande och förväntar mig att min partner delar mina grundvärderingar. Gör han/hon inte det så är det inte värt att bygga vidare på livet ihop. Så, ett rejält snack om hur ni ska ha det är nog på sin plats, men då får du också ta konsekvenserna vad gäller om du inte får det svar du vill ha. Vad gör du om hon inte kan/vill/orkar producera i samma takt som du? Alla människor är inte lika.

      Radera
    3. Jag kan förstå att jag vill producera i ett tempo som inte är normalt för de mesta personer. När jag väl får min examen och får jobba med det jag brinner för kommer säkerligen mitt bidrag att öka avsevärt. Men här kan jag tänka att isåfall får hon bidra med mer där hemma. För idag är det som sagt helt jämnställt och det är där skon klämmer lite. Jämställt hemma med det "obetalda" arbetet men att jag kör på hårdare vid sidan om också.

      Där hade jag kunnat tänka mig en kompromiss utifall att man vill ha helt gemensam ekonomi, att då får hon dra ett större lass hemma för idag är det inte många timmar i veckan hon lägger på jobb/skola.

      Bra tankar!

      Radera
  3. Förstår din frustration! Otroligt enerverande att anstränga sig så för det gemensamma när den andra parten inte bidrar i samma utsträckning eller inte uppskattar ens ansträngning. Jag tror att en procentuell uppdelning enligt ditt förslag kan vara precis rätt väg att gå. På samma sätt har vi delat upp ekonomin och av alla sätt att göra det på tycker vi båda att det känns mest rättvist, även om det ibland blir som denna månaden då jag betalar nära 80% av de delade kostnaderna.

    Att ha en helt delad ekonomi tycker jag gott kan vänta tills man antingen gift sig eller skaffat barn tillsammans. Hur reagerade din sambo på förslaget?

    /Frilosofen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon menar ju att enda anledningen att jag vill detta är för att jag kommer tjäna mest på det, så inte sådär jättebra kanske :). Men jag tänker ju och känner som dig. Skulle hon nu börja jobba mer så kommer hon få mer över, så enkelt är det.

      Radera
  4. Gud vad jobbigt! Har varit i en liknande situation med engagemang i studentlivet men inte i pengar. Finns likheter men är inte ens i närheten på hur jobbigt det skulle kännas om min partner inte betala sin del i hushållet.

    Jag tror på att alla vill betala för sig i livet, men sen vet jag att vissa har svårt att kombinera studier med jobb för att dom behöver mer tid att plugga än andra. Om det är så måste man köpa det och rätta till livet efter det man tjänar, men att inte jobba under sommaren utan att ha pengar till att betala hushållets gemensamma kostnader det känns illavarslande.

    Nu känns det som att hon försöker försvara sin sköna tillvaro med att säga detta är själviskt för dig, men du måste nog förklara det ifrån att det är inte okej och osjälviskt att låta dig betala hushållets kostnader när hon inte drar in sin del. Vill inte heller att hon ska stå i skuld till dig för att du betalar hushållet. Men håller med om tänket på procentfördelningen! Vi dela 40/60 på maten för att jag åt mycket mer än henne.

    Jag hoppas det löser sig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, det där med maten är ju ganska intressant. Hade min sambo kommit med att jag skulle betala mer för maten än 50/50 hade jag ju köpt det då jag säkert äter dubbelt upp från vad hon äter :)

      Intressanta tankar där om svårt att kombinera studier med jobb. Det ligger lite i det och jag hade köpt det rätt av, men då tycker jag inte samtidigt man ska sitta på Facebook under tiden man pluggar och sen gnälla man har svårt att lära sig, vilket är fallet.

      Radera
  5. Intressant!
    Jag och min sambo kör helt delad ekonomi (hyresrätt, inga barn, ingen bil). Vi delar på fasta utgifter (enbart bostad) och köper väl typ mat varannan gång, men jag kanske betalar något mer. Jag tjänar ca 5tkr mer per månad på mitt ordinarie jobb. Sen jobbar jag nu även en del extra vilket genererar ytterligare 5tkr mer per månad, dvs en total skillnad på 10tkr. För mig personligen så ser jag inte ens att en procentuell fördelning skulle vara aktuell. Precis som du säger väljer jag att jobba extra medan hon går ut och äter med kompisar eller gör annat. Att jag ska subventionera detta tycker jag inte är rimligt. (I detta fall undantar jag givetvis om hon skulle bli av med jobbet, utförsäkrad etc). Men ska också säga att hon är (jämfört med genomsnittet) ganska sparsam och sparar väl typ 30-40%.
    I ditt fall tycker jag lätt att procentuell fördelning är rimligt jämfört med att ni tidigare gjort gemensam.
    Och argumentet att du "bara vill ändra eftersom det gynnar dig" kan ju lika gärna vändas "du vill INTE ändra eftersom det gynnar dig"...

    Blir ju en extra märklig situation när du jobbar extra. För varje extra krona du tjänar så får du säker behålla mindre än hälften när man dragit av skatt och din sambos levnadsomkostnader.

    Men har man helt olika syn på ekonomi är det nog svårt att få ett välfungerande förhållande. "Spara" och "Slösa" eller "Jobbar hårt" och "Chillar mest" får det nog svårt i längden :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Att jag ska subventionera detta tycker jag inte är rimligt." Detta slår ju huvudet på spiken på mina tankar. Gemensam ekonomi fungerar säkert jättebra om båda är lika driftiga och prioriterar lika, men när man inte gör det så bör man nog se sig om en alternativ lösning.

      Radera
  6. Lite korta tankar här.

    Som redan kommenterats av några anonyma läsare så tror jag personligen att ett gemensamt synsätt kring ekonomi är en förutsättning för ett fungerande förhållande. Det betyder inte nödvändigtvis att ni ska göra precis som du vill, men att man behöver hitta en gemensam värdegrund som man båda tycker är schysst och kan acceptera. Ibland är vi kanske lite extra nördiga här på Twitter och man kan kanske inte kräva att ens respektive ska vara LIKA intresserad av ekonomi och sparande.

    Jag och min fru har testat lite olika sätt att hantera ekonomin genom åren. När vi träffades delade vi 50/50 på allt, men det blev snabbt ohållbart (då vi jobbade/studerade olika mycket) och vi började med att betala en procentuell del av lönen till det gemensamma kontot istället. På så vis lönade det sig om man jobbade lite mer, men samtidigt blev man inte helt utan egna pengar. Det var väl ok och så hade vi det i ett par år.

    Tiden gick dock och vi gifte oss och eftersom vi då vuxit ihop och bildat oss en gemensam uppfattning om livet samt arbetade som en gemensam enhet var det enkelt att gå över till gemensam ekonomi. Än mer så genom åren. Jag kanske vill spara liiite mer än min fru, men vi har hittat en nivå som båda är bekväma med.

    Vi sätter över hela lönen på det gemensamma kontot, men får en fickpeng (lika mycket var) varje månad. Vad man gör för fickpengarna lägger vi oss inte i, det gemensamma kontot diskuterar vi kring inköp osv. För oss är det självklart, men sen har vi samma strävan och ambitionsnivå.

    Vill absolut inte agera rådgivare eller liknande men jag tror att ni bör sätta er ner och hitta en gemensam nivå - ekonomi är annars ett ämne som verkligen splittrar och drar isär människor. Det är extremt känsligt och lätt att man går in på defensiven. Kanske är det bäst att ni faktiskt delar ekonomin och bidrar procentuellt, i ert fall? Då "lönar" det sig att jobba extra, men man bidrar lite olika. Självklart innebär det att du kommer dra ett större lass, så du får ju fråga dig om det är något du är okej med?

    Hoppas verkligen det löser sig, ekonomi är ett ämne som berör och upprör. Lider med dig att ni inte är överens och hoppas ni kan hitta en bra kompromiss!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Vi sätter över hela lönen på det gemensamma kontot, men får en fickpeng (lika mycket var) varje månad. Vad man gör för fickpengarna lägger vi oss inte i, det gemensamma kontot diskuterar vi kring inköp osv. För oss är det självklart, men sen har vi samma strävan och ambitionsnivå."

      Det är detta upplägget vi har nu. Det fungerade bra i början, lite som du själv nämner med samma strävan och ambitionsnivå. Men med åren har man upptäckt sparande, ränta på ränta och allt det där. I takt med att ens prioriteringar ändras medans sambon lever kvar i sitt lugna liv.

      Däremot har hon börjat köpa aktier, köpte sin första aktie nyligen och idag köpte hon ICA, H&M och Investor, så jag hoppas jag har sått ett frö där till ett beroende likt mig! :P

      Jag är beredd att hålla med om att gemensamt fungerar bra om man har samma synsätt och ambitioner, men annars bör man nog hitta något annat sätt, typ som procentuellt.

      Radera
    2. Med risk för stalker varning. Ser följande på twitter som du skrivit:

      "Vi har samma syn och mål, men jag har carte blanche i att sköta investeringarna."

      Rent krasst så låter det som en fenomenal lösning.

      Radera
    3. Haha, för oss är det en kanonlösning. Jag får ha kul med mitt nördintresse, båda vinner på vårt sparande :).

      Radera